Att vara gravid är inte alltid så lätt...

Igår var jag ledig... Hemma själv hela dagen. Städade och skrubbade hela lägenheten. Går till affären och handlar mat, går hem och lagar och äter. Det blir en sen lunch vid fyra. Alex skulle vara kvar i sthlm efter jobbet ett tag och inte komma hem förs vid nio. Nån timme efter att jag ätit så blir jag dödshungrig igen. Börjar gråta i min ensamhet, för att jag blir så less att jag är hungrig igen när jag nyss åt, för att jag inte har något gott att äta hemma, för att jag för inte så länge sen lagade mat, för att jag inte vill gå till affären igen, för att jag inte har något körkort eller bil så jag kan åka och handla nån god snabbmat att trycka i mig, för att jag är ensam och övergiven och för att livet är sååå jobbigt just då.

Alex ringer. Han är på centralen i sthlm och beställer mat på McDonalds medans han väntar på tåget. Där vill jag börja gråta igen för att han får äta det jag är så sugen på just då och inte jag! Beklagar mig lite över livet då han erbjuder sig att gå till McDonalds när han kommer fram till Uppsala för att handla till mig och sen ta taxi hem med maten. Jag blir överlycklig och när vi lägger på så börjar jag gråta för att jag är så glad och för att min pojkvän är världens bästa!

Och idag kan jag inte göra annat än att skratta åt den här löjliga händelsen som blev så stor för mig.

Vad har jag att säga om det här då?

Jo, JÄVLA GRAVIDHORMONER!